På senare år har gängkriminaliteten, av förklarliga skäl, fått en central plats i debatten, vilket har lett till att regeringar har infört nya tvångsmedel i en omfattning som inte tidigare skådats i svensk historia. Detta har väckt oro bland jurister i Lagrådet, Advokatsamfundet, juridiska branschtidningar och ibland även ledarsidor i dagstidningar. Man kan inte lagstifta mot “kriminalitet” i allmänhet, eftersom lagarna måste vara konkreta och tydligt beskriva vad som är kriminellt och inte. Istället riktas nya tvångsmedel både mot brottsmisstänkta och andra kategorier, som närstående och vänner till misstänkta eller platser där de kan antas vistas. Dessa repressiva åtgärder har framför allt resulterat i att allt större grupper av människor kan utsättas för övervakning, buggning, statliga trojaner, hemliga husrannsakningar med mera. Ibland berörs hela befolkningen, som när det gäller lagring av allas digitala kommunikationer enligt det ogiltigförklarade datalagringsdirektivet och avlyssning av teletrafik via FRA-lagen, samt andra planerade åtgärder. Numera finns så kallad preventiv lagstiftning som gör att tvångsmedel kan användas helt utan brottsmisstanke, samtidigt som EU söker införa obligatorisk scanning av all nätkommunikation via Chat Control.

Finns det då något annat sätt att hantera de kriminella gängen? Vi vill föreslå några alternativa åtgärder som vi tror kan vara mer effektiva.

1. Dra undan gängens främsta inkomstkälla genom att legalisera och reglera försäljningen av cannabis. Att till exempel sälja cannabis på Systembolaget skulle dessutom erbjuda ett alternativ för dem som brukar mycket alkohol, en drog vars skadliga verkningar för samhället är väl dokumenterade. Det är troligt att fysiskt våld i hemmen skulle minska om de våldsbenägna bytte drog.
2. Inför en generell ekonomisk grundtrygghet genom basinkomst. Misstro råder mellan gängen och vad de uppfattar som samhället. Unga män ser staten som en fiende. Att garantera en minimal men tillräcklig ekonomisk grundtrygghet för alla skulle kunna öka tilliten till att staten ser medborgarna som kompetenta och förmögna att själva skaffa sig en meningsfull roll i samhället, både inom och utanför penningekonomin. Ett rikt samhälle har råd att låta folk slippa kämpa för sin överlevnad. Man kan anta att åtminstone de som söker sig till gängen på grund av misstro mot samhället skulle få minskad motivation att göra så.
3. Finansiera mötesplatser och öppna verkstäder. Ett sammanhållet samhälle skapas lättare om människor har möjlighet att träffas utanför sina slutna kretsar och möta andras perspektiv. Möjligheten att utveckla färdigheter att hantera sina liv praktiskt främjar också samhället i stort. Kommunerna kan genom att tillhandahålla mötesplatser och öppna verksamhetscenter, som så kallade maker spaces, främja möten där alla, inklusive potentiella gängmedlemmar, kan utveckla sina sociala och praktiska förmågor på eget initiativ, och kanske tillsammans. Med basinkomsten har man dessutom tid och ro till detta.
4. Utveckla skolan. För att etablera ett sammanhållet samhälle på sikt behövs stora förändringar i skolan. De kreativa ämnena, som nu hålls tillbaka till förmån för matematik och svenska, är nödvändiga både för personlig utveckling och för att bli bra på de teoretiska ämnena. Andra undervisningsformer än att “lära sig sitta still och lyssna” bör användas mer. Istället för att göra skolorna alltmer “säkra” genom att isolera dem, måste de öppnas upp innehålls- och formmässigt mot övriga samhället. Detta skulle bidra till att unga oftare får möta verksamheter som intresserar dem och slipper “hamna utanför” och dras till destruktiva sammanhang. Kunskap om hur man hanterar känslor bör ingå i skolundervisningen.