Att trixa med språket är en beprövad politisk metod. Makthavare nyttjar vissa ords positiva eller negativa associationer för att sprida sina budskap eller motivera sina åtgärder, ofta hellre än att precisera vad man är ute efter. Klassiskt är ju George Orwells berättelse 1984, där den auktoritära makten håller folk i schack med slogans som “Krig är fred”, “Okunnighet är styrka” och “Frihet är slaveri”. De ligger inte så långt från dagens ordmanipulationer egentligen, på lite olika sätt. Upprustning för fredens skull pågår intensivt, mediemakten håller folk i okunnighet om pp med mera alternativ, och en frihet via basinkomst skulle leda till ”slaveri” under olika osunda beroenden, tycker man.

Oaktat Orwell så finns det ju tydligare exempel i dag liksom i de senaste decenniernas politiska historia. För att baxa in oss i EU krävdes ett antal språkliga knep, varav det tydligaste var att aldrig benämna EU just EU i kampanjsammanhang, det var Europa vi skulle säga ja till. Att inte gå med skulle leda till utanförskap och att ”sitta med vid” deras bord var en nödvändighet. Anslutningen kallades genomgående för ett samarbete, som de tvivelaktiga ”nationalisterna” var emot.

I dagens gryende kontrollsamhälle introduceras de nya ”verktygen” (låter effektivt och okontroversiellt, eller hur?) så att övervakningskameror blir trygghetskameror och visitationszoner blir säkerhetszoner , när man inte söker dölja vad det handlar om med obegripliga beteckningar, som när de statliga trojanvirusen kallas ”dataavläsning”.

Bland de negativt klingande favoriterna finns förstås ”terrorismen”. Innan 11 september 2001 var de onda krafterna främmande stater eller otrevliga ideologier, därefter blev huvudmotståndaren luddig och egentligen en metod, metoden att skrämma slag på en hel civilbefolkning. Oklarheten har möjliggjort att frigöra ordet från den egentliga betydelsen och kalla alla möjliga för terrorister som det passar. Auktoritära ledare kallar allt oftare sina aktiva motståndare för terrorister.

Och så har vi integriteten. Att uppbyggandet av det nya kontrollsamhället rullar på i strid med grundlagens lydelser om bl.a. rätt till privatliv och integritet, hanterade man till en början med att säga att man gjort avvägningar mot integriteten som man funnit lämpliga. Senare slutade man att tala om integritet vid presentationen av nya tvångsmedel och övervakningsmetoder, för att senast kommit på vad man troligen anser genialt. Man omdefinierar ordet och menar att det är integritetskränkande att störas av de kriminellas uppgörelser, så det är för integritetens skull man inför de nya övervakningarna. I presentationen av förslaget om ansiktsigenkänning i realtid (den kinesiska typen av kontroll på stan) förklarar regeringen: ”Som anges ovan bedöms förslagen leda till minskad brottslighet vilket innebär ett förstärkt skydd för enskildas personliga integritet och bidra till ökad trygghet för enskilda.” Förutom den ständigt återkommande tryggheten dyker alltså integriteten upp i ny version. Kanske lätt att gå på, men det är faktiskt inte integritetskränkande att bli skrämd eller ens skjuten av misstag. Orden behöver sina betydelser, och integritet handlar om (förutom den personliga egenskapen) att samhället inte tillskriver enskilda och folk i allmänhet massa egenskaper som att alla är potentiella brottslingar. I stället måste man erkänna allas rätt till ett privatliv som man faktiskt inte kan förstå ”från ovan” och inte ska snoka i. Makthavarna visar en fundamental misstänksamhet och misstro, som faktiskt skapar ett otryggare samhälle i längden. Ett typiskt uttryck för detta är de ”preventiva” lagstiftningarna mot icke misstänkta, något som kanske är det största skiftet i det nya samhällsbygget.

Anders Erkéus