Basinkomst – när om inte NU!

Viruset sprider sej och regeringar kämpar på med att söka stoppa smittan och rädda ekonomin. Sedan länge finns i världen en debatt och olika försöksverksamheter kring behovet av en generell villkorslös ekonomisk grundtrygghet, och många sneglar nu åt detta håll. Ekonomipristagare från höger och vänster med Milton Friedman (1976) och Joseph Stiglitz (2001) i spetsen är klassiska förespråkare. Det har setts som ett enkelt, tydligt och värdigt sätt att manifestera ett rikt samhälle genom att inte försätta medborgare i tvivel över sin ekonomiska överlevnad, och på samma sätt vara en stimulans till det kreativa tänkande, som bäst frodas mot bakgrund av en ekonomisk grundtrygghet. Det kan förekomma i lite olika varianter med olika namn, som helikopterpengar, basinkomst eller medborgarlön. På senare tid, innan coronakrisen har idén motiverats av sådant som den ökade automatiseringen och robotiseringen, lokaliserandet av arbeten till länder med lägre löner, ökad andel tillfälliga jobb och den hårt drivna effektiviseringen av personal i många verksamheter, fenomen som alla minskar tillgången på säker försörjning i samhället.


Svenska regeringen och riksdagen har hittat nya mycket radikala regler för att motverka smittspridningen. När det gäller den åtföljande ekonomiska krisen famlar man bland etablerade metoder, som man söker effektivisera. Pengar via banklån, skruvande på befintliga skatteregler och riktade åtgärder till olika sektorer riskerar att skapa orättvisor och rena missar, när många faller mellan stolarna.


En möjlighet vore förstås att leverera tillfälliga helikopterpengar till hela befolkningen, i likhet med vad bl.a. USA nu genomför. Det skulle dock nå många som faktiskt inte behöver det i nuläget och vore ju minst sagt dyrt.

Men det finns också en annan form av generell villkorslös grundtrygghet, som testats i bl.a. USA och Canada som brukar föreslås och som därtill kunde ha en långsiktig hållbarhet. Tittar man på detta i regeringen? Det kallas negativ inkomstskatt och är egentligen en omvänd skatt, som integreras med det befintliga skattesystemet. Man förskjuter helt enkelt kurvan för skatt per inkomst nedåt under nollstrecket, så att man får en villkorslös summa vid noll inkomst, som sedan successivt avtrappas medan man får andra inkomster, och sömlöst övergår i vanlig skatt vid ett visst belopp. En viktig egenskap är att det sociala stödet inte försvinner i samma takt som man tjänar pengar, som är fallet med försörjningsstödet i dag. Det lönar sej alltid att ta ett jobb.

Med ett sådant system skulle man ”som vanligt” redovisa sin förväntade inkomst och få en preliminärskatt tillämpad, som sedan avräknas mot det verkliga förhållandet med överskjutande skatt eller restskatt. Skillnaden vore, att i ett läge som i dag skulle många förvänta en mycket låg eller ingen inkomst, och på det sättet få en ”negativ preliminärskatt”, alltså en utbetalning, som kunde vara väl tilltagen och räcka länge om staten var villig att sätta till hundratals miljarder som i det bankstyrda projektet med 500 miljarder för utlåning. Kanske kunde den garanterade inkomsten (basinkomsten) vara i storleksordningen 15-20 000 kr i månaden. I nuläget skulle dock de stöd som individer få i form av A-kassa mm räknas som inkomst enligt systemet, och avräknas. Kostnaderna för staten kommer att minska när ekonomin hämtar sej, och under tiden kan man pröva om man vill behålla systemet långsiktigt, och i sådant fall avskaffa andra bidragsformer, som finns i stor mängd. Kalkyler visar att runt 10000 i månaden skulle vara rimligt i sådana normala fall.

Småföretagare, kulturarbetare och gig-jobbare skulle då kunna agera så som krisen kräver utan att riskera total kollaps av sin verksamhet. Rentav utveckla nya verksamheter eller reformera de gamla i någotsånär lugn och ro, kanske ompröva strategier för att möta den andra stora krisen, klimatförändringarna. Löntagare kommer att kunna göra rimliga avtal om arbetsmängder och lönenivå med sina arbetsgivare efter vad sjukdomsläget och företagens och allas materiella överlevnad kräver. Det torde gälla även större företag. Alla skulle också ha råd att agera som kunder, slippa oroa sej för grundtryggheten och stötta ekonomin den vägen. Ingen skulle hamna mellan stolarna och en relativt enkel byråkrati skulle behövas.


Kan virusutbrottet framtvinga en länge diskuterad grundtrygghetsreform? Är den ekonomiska trygghetens nuvarande strukturer en fallande bastion i ett sårbart, ohållbart samhälle? Kanske är det dags att våga lita på medborgarnas vilja till samhällsansvar och grundläggande lust att verka positivt? Att äntligen garantera villkorslös ekonomisk grundtrygghet på en enkel nivå i ett ändå rikt samhälle. Kanske kommer nödvändigheten att tala – om vi vill vara fortsatt trovärdiga som ett välfärdssamhälle.

Kommentarer

Inga kommentarer.