Vi har lärt att en viktig del av demokratin är att dess lagar följs.  Lagar stiftas av parlamenten, men sedan EU-inträdet så kommer de flesta nya lagarna från EU-systemet, som har en egen lagstiftning som går före ländernas.  EU-domstolen finns för att bevaka att EU-lagarna följs och kan ogiltigförklara nationella lagar som strider mot EU-rätten. Sedan Lissabonfördraget antogs 2009 har EU en stadga för mänskliga rättigheter, vilket gör att man har fått en roll att bevaka dessa rättigheter gentemot staterna.  Bland annat har man flera gånger stått upp för EU-medborgarnas rätt att slippa få sina kommunikationer registrerade som ett uttryck för misstanke att alla kan bli allvarliga brottslingar. EU-domstolen har  ogiltigförklarat sådan lagstiftning. Motivet för maximal kontroll  uttrycks bra i svenska Förvaltningsrättens dom mot Tele2, som överklagade att Sverige behållit massdatalagringskravet trots ogiltigförklarandet av EU-direktivet som påbjöd det: “att det inte är möjligt att på förhand veta vilka personer som kan bli inblandade i allvarliga brott eller på vilka platser brott kan komma att begås”.  Alltså, håll koll på alla. Stasi revisited? (Jo, Tele2 vann i EU-domstolen men masslagringen fortsätter idag)

Trots EU-domstolens – kanske oförväntade – kamp för de mänskliga rättigheterna privatliv, fri kommunikation och yttrandefrihet fortsätter alltså många stater, inklusive Sverige, att bryta mot EU-lagen och söka hitta olika kryphål för att fortsätta massdatalagringen.  En upplysande artikel på sajten Politico beskriver dagsläget och debatten i flera europeiska länder. I Sverige är det tyst.

När inte regeringen följer lagen, vad händer med medborgarnas laglydighet?  Nå, de flesta känner ju inte till detta, så man kan förstå varför piratpartiet och andra försvarare av dessa mänskliga rättigheter får obetydligt utrymme i den politiska medievärlden. Och tystnaden om lagbrottet råder.